Du rycker varje liten fjäder som finns kvar på min nakna kropp

Du säger att du bryr men jag tror inte på dig för en sekund. Alla dina handlingar och allt du gör visar på motsatsen till de du säger. 
Men det är okej, jag är van och jag vet att skenet bedrar allt för ofta.
Trollen finns det gott om och vem vet, jag kanske tillhör en av dom jag också.
Att bli lämnad själv vid vägen är vardag och den varma känslan som blir till sibirisk vinter i min kropp.
Tomheten växer och det faktum att jag förändras är stor. Jag bryr mig mindre och mindre och tillslut har jag glömt vad du en gång har betytt för mig.
I slutänden är de inte jag som förlorar dig, det är du som förlorar mig tillsammans med mig.
För sanningen är. Jag kommer aldrig mer att bli densamma.

Kommentera här: