Selsmark

I don't wanna lose you and I don't wanna use you, just to have somebody by my side.
I don't wanna make you and I don't wanna take you, I don't wanna be the one to cry
Don't you know thats it's true, I'm living to love you


Äntligen hemma efter en dag på jobbet med .. inte kaos men oordning.
vad som väntar mig imorgon vill jag inte ens tänka på .. saknas både de ena och de andra .. men jag ska nog få de att gå ihop, om inte med hjälp av dom andra så med hjälp av mig själv och en jävla massa övertid. Som jag nu mera också börjar ta ut i pengar istället för komp. Tycker den komptid jag har räcker o blir över. Kommer ändå aldrig hinna ta ledig .. så ja kommer nog inte hinna utnyttja alla timmar jag redan har.
Jag är inte bitter, sur eller grinig. Jag är inte arg eller irriterad.
Jag är utmattad, jag har blivigt 40 år äldre, minst. På 10 veckor.
Jag har gått upp massor och väger nu närmare 250kg.
Jag har fått stripigt hår och finnar av allt fett jag dagligen gosar in mig i.
Jag är äcklig.
De värsta är att detta är inte mer än rätt. Detta är precis vad en sån som jag förtjänar. Nu får jag mitt guds straff.
Och icke skall jag tala.
Nej jag klagar inte. Men jag måste få lätta mitt hjärta och skingra mina tankar.
Jag kan inte sova. De är svårt. Jag drömmer. Jag drömmer att jag faller över bord medans alla ser på. Ingen gör något annat än att skratta. Jag sugs ner under vattenytan och in i propellern. De blir min död.
Alla på däck ser på. Skrattar och jublar, knäpper skumpan och höjer volymen.
Alla utom en, Som  varken ler eller säger något. Som bara står där och ser på vad som en gång var jag. Men som numera är borta. Under ytan ute i de böljande blå. En som står med sorgsen blick. Men säger inget. Gör inget. För feg, vet att de inte lönar sig. Tar en öl och går in.
Jag känner mig utmattad och frustrerad. Jag känner mig äcklig tjock o ful. Jag är varken man eller kvinna.
Jag är Det.
Mat vräker jag i mig. Eller så äter jag inget alls. Måttlig mängd finns inte.
Jag gör allt för att överleva. Men de är knappt.
Om jag ändå kunde fälla en tår.
Jag är känslomässigt död samtidigt som de just nu är 3dje världskriget inut i min själ.
Jag är robot som går på förprogramerad. Men ändå en människa utan karta och kompass.
En mörk stig utan någon att hålla i handen.
Jag är ensam och rädd, förtvivlad med ett stort hål i mitt hjärta.
Jag är en olycksfågel som får vad jag förtjänar.
Karma