Allt som jag ser
Jag står utanför och ser på.
Ser på alla andra som står där i sitt gäng och skrattar.
Dom här ihop alla dom där som står där i sitt gäng och umgås. Dom som alltid är tillsammans och alltid är med på allting. Dom populära.
Dom som alla vill hänga med, dom som alla ser upp till och som alla alltid vill vara med.
Jag står och funderar och kollar. Jag ser på när dom skojar med varandra och tänker att jag vill också ha någon att skoja med, någon att skratta med.
Istället tar jag mig själv i handen, vänder mig om och går.
Jag hatar känslan av att alltid vara den som står utanför och ser på.
Jag kliver ut ur mig själv. Jag söker tröst på en väg jag ångrar att jag ens gick på.
Jag sätter mig i fönstret och kollar på mig själv. Ser hur jag fortsätter på den vägen och tänker att om jag ändå kunde vara som dom.
Men jag vet att de är omöjligt nu. Jag kommer aldrig kunna bli något annat än de jag är.
Jag ser mig själv förstöra mig själv ännu mer och vet inte riktigt hur jag ska lyckas.
Jag tänker att livet vore så mycket lättare om jag inte fanns.
Men samtidigt älskar jag en för mycket för att bara ge upp.
Utan hans andetag. Vad vore jag.
Hopplösheten sitiger mig över allt och tankarna tar över. Jag vet vad jag vill men inte alls hur jag ska ta mig dit.
Allas ytliga 'hej, hur mår du?'
Jag ler och säger bra.
Men ingen förstår hur trasig jag egentligen är.
Jag vet att jag bara lever för honom just nu och ingen annan.
<3